Sanningen om skolan

Cheerleaders på Berkeley.

När jag inte frossar cheesecake på någon ljummen takterrass, promenerar över stora röda broar eller viftar dekadent med någon guldglittrig manikyr, går jag förstås i skolan. Och just den detaljen, som är en så stor del av min vardag, har jag lite elegant – medvetet eller undermedvetet – smusslat undan här i bloggen. Tills idag. Idag får ni hela sanningen!


De första tre-fyra veckorna var bara total desperation
och jag satt som ett stort blågult frågetecken på föreläsningarna. Jag uppfattade alltså inte vad lärarna sa. Jag tänkte att detta… detta blir inte bra. Det här taltempot och den där släpiga amerikanska engelskan, det kommer att bli slutet på min lilla collegekarriär och mitt utbytesår i USA och ja egentligen hela livet och framtiden och alltihop-ba’-jaha-tack-hej-vad-hade-du-trott! Sedan, sakta sakta, övergav min hjärna sin smått hopplösa metod som gått ut på att försöka översätta varenda ord till svenska och sedan tillbaka igen till prydliga anteckningar på engelska. Sakta började språket hänga ihop.

Jag läser fyra olika kurser denna termin; två inom Legal Studies och två inom Business Administration.Legal-sidan är det en om amerikansk konstitutionell rättshistoria och en om rättviseprinciper. På Business-sidan är det en om entreprenörskap och en grundkurs i just Business Administration. Med tanke på att kursvalet föregåtts av versala krav riktade mot mig från fyra olika fronter samtidigt (Lunds Universitet: ”Du MÅSTE läsa Legal Studies!”, Juridicum: ”Du MÅSTE läsa kurser som du kan tillgodoräkna dig i din juristexamen även om du inte tänker göra det! Och vare sig du vill eller inte så får du BARA tillgodoräkna dig max en termin!” (!?), UC Berkeley: ”Du måste läsa minst TRETTON units! Observera att du INTE är behörig att söka vissa av kurserna – och vi förväntar oss att du själv håller reda på vilka!”, Legal Studies Department: ”Här hos oss får du MAX läsa två kurser! Och våga inte göra anspråk på graduate-kurserna!”)… är jag mest lättad och tacksam för att jag överhuvudtaget lyckades pussla ihop ett gångbart schema.

Collegeorkestern.

Men det blev inte så dumt ändå. Jag hyser till exempel djup hatkärlek inför rättshistorie-gubben och hans kurs. Den är verkligen otroligt spännande och allmänbildande, men förutsätter även att man läst amerikansk historia med stort intresse sedan man var cirka tre och ett halvt. Som ni förstår är jag den enda i klassen som inte gjort det. Men jag lär mig nya saker varje dag och får till och med uppmuntrande kommentarer såsom: ”This is an excellent paper and shows a nuanced understanding of the roles played by the branches of government”. Fast då tänker jag ju bara: ”Hah! LURAD!”.

Hon som undervisar rättvisekursen är fantastisk på så många olika sätt och nivåer. Hennes CV är även fett skräckinjagande. Hon verkar inte ha haft några som helst problem med att peta in Harvard, Oxford, Yale och så nu Berkeley bland sina meriter. Allt hon säger är supersmart och hon får det att låta som om man själv kommit på det.

Entreprenörskapskursen bygger på en serie gästföreläsningar av framgångsrika entreprenörer. Nu senast lyssnade vi på grundaren av flygbolaget Virgin America. Det återkommande budskapet är typ att ingenting är omöjligt, bara man verkligen vågar och har passionen. Jag älskar sånt. Typiskt USA.

Business-professorn är mest fin för att han verkar njuta så av att gå upp på podiet sådär som presidentkandidater och prismottagare på stora galor får göra: Till min upprepade förvåning strömmar varje morgon en ny maffig låt ur högtalarna exklusivt utvald för denna magiska stund när han ska göra entré. Och då kommer han liksom stolt gående från någon åhörarplats och ”joggar” upp för de tre trappstegen för att sedan slänga lite med luggen och luta sig vant mot micken. Då tystnar musiken och han börjar tala. Extremt effektfullt.

Parade.

Något som ännu inte lagt sig är chocken över arbetsbördan i skolan. Det känns helt tragiskt att konstatera det, men jag har nog pluggat varje helg sedan jag kom hit. Det har varit oundvikligt. Förutom att varje kurs har sina ”midterms” och ”finals”, alltså traditionella examinationer (fast åtta gånger så många som hemma), har man lärarledd undervisning hela dagarna, och till varje lektion får man ”läsläxor” på mellan 20 och 40 sidor var som då måste hanteras på kvällstid. Kan man inte slarva lite med dem? Nej. För någon jävel har uppfunnit ”reading responses” och ”multiple choice exams” och ”pop-up-quiz” och ”iClicker-quiz” och jag-vet-inte-vad-för-schmizzz. Man testas alltså på innehållet och resultaten går raka vägen in i slutbetyget. Och på lektionerna gör man bäst i att räcka upp handen och uttala sig, för annars får man dåligt betyg i ”participation”. Som sagt. Chock.

Till saken hör dock att man får nästan fem veckors vinterlov – och då snackar vi inte något patetiskt juridicum-jullov med en 30-poängstenta som ligger och hånler i januari – utan riktigt lov. Ett sådant har man ju inte haft på evigheter och lär väl aldrig få se röken av igen. Dessutom börjar sommarlovet redan den 18 maj, då tänker minsann Daniel och jag åka till södra Kalifornien (eller ”SoCal” som man säger om man är cool) och fläka ut oss på någon sandstrand med paraplydrinkar och Ben&Jerry’s. Det är i alla fall vad jag försöker intala mig när tanken på ytterligare en sådan här studieintensiv period till våren känns alltför tung.

Min första termin på Berkeley lider mot sitt slut. Det är såklart vanskligt att sammanfatta saker på något vettigt eller sanningsenligt sätt. Vissa dagar är jag bara trött och vill hem. Andra dagar glimtar det till och jag får nypa mig själv i armen för att fatta att här går alltså jag, Elisabeth, 23, från Helsingborg, Sweden, på ett av världens främsta universitet – och ingen verkar tycka att jag inte hör hemma här. Många av mina klasskamrater jonglerar tre olika jobb vid sidan om skolan för att finansiera collegeavgiften. Andras föräldrar har vänt på varenda slant i hela sina vuxna liv för att deras barn skulle kunna komma hit. Folk har kämpat i stenhård konkurrens för toppbetyg från sina High Schools och skrivit ansökningsbrev på nätterna. De klagar inte. Man klagar inte, när man går på Berkeley. Och även om jag som svensk utbytesstudent är otroligt privilegierad har jag faktiskt inte bara halkat in här på något bananskal. Jag förtjänar att vara här och nu ska jag också njuta av att vara här. Så där lagom pepp kan man känna sig när klocktornet ringer i dimman på väg till skolan en onsdag i november och manikyren börjat flagna.

17 comments

  1. KiTten

    Detta var som föregående talare skrivit, de bästa jag läst. Fullt av den Elisabethnärvaro och Gushi ironisk skämtsamhet som jag fnissar förnöjt till när jag knaprar på mina nötter och ignorerar föreläsaren för en stund. Du skulle lätt kunna tjäna storkovan på att blogga såhär. Du är helt otrolig och så fantastiskt duktig. Tänk att du är min bästa vän hihi❤ fy sjuttsingen vad jag älskar dig / från en uberstolt kattunge

  2. Anna

    Hej! Jag håller med båda ovan, du är riktigt duktig på att skriva! Det verkar som att du har det hur bra som helst där på andra sidan ‘dammen’, fortsätt med det & fortsätt skriva, det är härligt att läsa!
    /Anna

  3. lidia dayan

    Ja, jag fick en ordentlig skratt mot slutet. Du lyckas beskriva det där speciella känslan när man börjar ngt okänt och svårt, och förmedla på ett universiäll sätt, vi känner igen oss själva i dig:) Mamma älskar dig! Duktig flicka!

  4. Mayra

    I loved this!!!! You are very capable, Elizabeth, and an awesome addition to the Berkeley community! Hang in there, winter break is around the corner🙂

    • the berkeley blog

      Thank you, Mayra! Those are such nice words and they mean a lot to me! BTW I’m assuming you’ve used some sort of translation tool – unless you have a secret Swedish uncle or something?😉❤

  5. Jullan

    Det där låter ju helt fantastiskt! Jag blir faktiskt avundsjuk på själva plugget också, säkert jätteintressanta föreläsningar ni har. Kanonbra skrivet också, men jag hade iofs inte väntat mig något annat från dig.

    Ses hörru😀

    • the berkeley blog

      JA DET GÖR VI! Vi ses om enda liten månad!😀 Can’t wait alltså. Intressanta föreläsningar har vi absolut. Önskar bara att man hade tid att låta saker sjunka in, fast å andra sidan så äsch, det kan man väl göra i sömnen. Eller ännu hellre när man kommer hem igen.

  6. Linnéa

    Vilket fantastiskt inlägg! Du skriver så levande att det känns som att jag upplever allt du berättar om! Låter smått (!) jobbigt med pressen från skolan men samtidigt underbart att du ser de komiska och roliga delarna🙂 ! Skönt att veta är väl ändå att du inte får räkna in mer än en termin, det betyder ju att betygen för nästa år inte spelar någon roll😉 Jag önskar dig/er en uuuunderbar julledighet!!

    • the berkeley blog

      TACK Linnéa! Åh, vad glad jag blir alltså. Jo, skolan är tuff men man får försöka se det positiva. Nu är det tentavecka inför ”finals” så du får hålla tummarna för att jag överlever! Stor KRAM

  7. Emma

    Otroligt roligt och inspirerande att läsa din blogg och se alla fina bilder! Hoppas du får många fler glimtar av det fantastiska slaget.
    Kram Emma

  8. Pingback: The Guide « THE BERKELEY BLOG

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s